så kom regnet

Mitten av september och det har varit otroligt fina dagar sista två veckorna. Igår var det 26 grader och stilla. Vackert. Så där så att själen blir glad. Samtidigt har jag varit lite för trött för att kunna njuta och kanske framförallt utnyttja det fina vädret. Jag är så trött om eftermiddagen och kvällarna så att det inte är speciellt mycket jag orkar göra efter jobbet. Morgnarna är ändå värst. Jag är så trött när jag vaknar trots att jag sovit hela natten och vissa nätter trotts att jag sovit bra. Så trött ii kropp och knopp att det går väldigt sakta. Värkande muskler och ögon som behöver tändstickor för att hålla sig uppe. Skyller mycket på medicinen.

Iallafall, idag lördag kom regnet efter alla fina dagar. Skönt på ett sätt eftersom det innebär ett helt annat lugn, trist för att det einite bli så mycket gjort en av dessa sista lediiga dagar i september när man faktiskt hade kunnat få saker färdiga. Jag som tänkt att trädgården skulle bli färdig i år. Men nja. så blir det nog inte.

I tisdags kom de två gambioner som jag köpt till slänten bakom uterummet. Dessa skall få blir en avdelare som gör det lättare att plantera och sköta växtligheten i backen ned. En är redan på plats och den andra sätter jag ut idag. Jag har gjort lite underarbete genom att jämna ut jorden och få ett rakare underlag och sedan lagt både markduk och stenplattor att ställa gambionerna på. Ser fram emot det färdiga resultatet senare. Hoppas på att kunna plantera lite buskar eller perenner i höst som kan få etablera sig innan vintern.

Annars är det en konstig dag. 11 september 2021 – jag kommer själv ihåg precis var jag var när det hela hände. Jag var hemma ensam med min lilla son som var 9 månader gammal. Minns hur jag med honom i mina armar och tårade ögon såg på tvskärmen hur planen flög rakt in i byggnaderna och hur det brann. Hur människor hoppade i förtvivlan. Hur allt rasade.

Ibland får ta sig tid och vara eftertänksam en stund. Speciellt när en lever i ett land och en tid med så mycket som är bra. Så mycket att värna om. En frihet som inte är alla förunnat.

godmorgon världen

Idag var det en fantastisk morgon utanför fönstret. När jag steg ut och satte mig i bilden för att åka och handla inför dagens lunch med tre fina kollegor. Efter en period av tråkväder och massvis med regn så behövs solen mer än någonsin.

Varje sommar har den. En eller flera perioder av riktigt rusk. När perioden som i år infinner sig i början av augusti så tar den med sig känslan av att det redan är över. Att sommaren är slut och hösten har kommit och tagit över.

Det är kallt och regnigt. Himlen befinner sig i een konstant 50 nyanser av grått. I omgångar öser regnet ned och det blåser som om höstens stormar redan vore över oss.

Varje år denna period kommer så gnäller maken och säger att nu är det över, nu är det höst. Vi kan likagärna sluta bygga, stänga ned pool och bar och lägga oss på soffan.

Själv tänker jag vägra att känna att sommaren är slut redan i början av augusti. det gäller att stå ut med denna perioden och våga lita på att solens strålar kommer tillbaka om än kanske inte lika varma som i juni och juli.

idag var dagen när de kom tillbaka.

Och det är underbart.

tredje dagen gillt?

Eller NEJ. Nu får det vara bra. Idag är nämligen tredje dagen där jag känner att nä, skall det vara så här så vill jag inte vara med längre. Fötterna känns som om de håller på och brinner upp. Att bara ställa sig på dem dvs stå upp gör så himla ont. Bäckenet har bråkat med mig så att jag har fått ha på mig TENS apparaten mer än hälften av dagen. Inget hjälper. Jag vilar, masserar, andas i fyrkant och försöker tänka på annat. Helt stört omöjligt.

Sedan ett par dagar är jag uppe i fulldos av gabapentinet vilket är den medicin som jag nu har provat in. Två tabletter tre gånger dagligen är doktorns ordination. Men jag tycker inte det hjälper. Jag sover bättre än utan den men smärtmässigt. Nä, detta kan inte vara okej.

Samtidigt är jag trött på medlidande. På de nära blickarna när folk tittar på mig och tycker synd om mig. Åh stackare. Vad jobbigt det måste vara.

Ja som f-n. När medicinen inte fungerar som den skall.

Jag vaknar upp och känner mig ledsen. Ställer mig på ett par fötter som inte vill vara med.

Med både Saroten och Cymbalta har jag fått mycket bättre smärtlindring betydligt tidigare i processen vilket gör mig orolig att detta inte skall fungera heller. Jag har inga biverkningar på Gabapentinet vilket kändes för bra för att vara sant. Men om den inte hjälper överhuvudtaget så kan den vara hur biverkningsfri som helst.

Imorgon är sista dagen innan jag börjar jobba igen efter fyra veckors semester som inte känns som semester det allra minsta. Sjuka, gallproblem, orkeslöshet, sömnproblem, smärta, medicininställning. Inget direkt som blivit som jag tänkt. Lika bra att komma tillbaka till jobbet. Att gå hemma med detta gör mig galen.

Och titta inte på mig så där….

att se dagen vakna

det finns nog ingenting positivt överhuvudtaget med att inte kunna sova. Jag är en sådan person som har haft sömnproblem i hela mitt liv. Kommer ihåg som barn hur jag kunde ligga och vrida och vända mig och somnade aldrig i tid. Men då var det största problemet att somna. Sedan olyckan är det inte längre det som är mitt stora problem. Jo det händer fortfarande att jag har svårt att somna och de nättena är hemska men det som är vanligast numera är att jag vaknar allt för tidigt och kan inte somna om. Som idag. Halv fyra känns helt orimligt tidigt att vakna.

Inte ont någonstans, inte allt för stickiga fötter, inga mardrömmar. Nä ingenting som egentligen kan vara skäl till att inte somna om. Men ändå. Så jag ligger där i sängen. Lyssnar på makens blandade andetag och snarkningar. Snurrar runt. Inget är bekvämt men heller inte obekvämt. Blundar. Andas i fyrkant. Autogen träning. Lyssnar på meditationsmusik. Nada. Sömnen vill inte återinfinna sig.

Så vad göra? Jag väljer ofta att gå upp. Idag tänkte jag att det skull vara fint att ligga på soffan och se dagen vakna. Hur solen går upp. Det brukar vara vackert att se på genom det stora ljusa fönsterpartiet.

Men inte idag.

Varför då. Jo ösregn såklart. Himlen är grå och trött och regnet bara kommer och går i varierande hastighet.

Ridå.

Jaja, då får jag väl titta på TV och gå igenom gamla recept istället.

priset jag betalar

Suck.

Varför är det alltid så. Eller ja kanske inte alltid men väldigt ofta. Priset för en dag med ork och aktivitet får snällt betalas dagen efter. Idag är en sådan dag. Fötterna bråkar med mig. bränner, sticker och värker. Tålamodet prövas till bristningsgränsen. Så idag har det inte varit många knop utan snarare mycket soffhäng. Inte alls vad jag vill eller önskar men ibland måste man bara accepterna. Jag har haft så satans ont i fötterna att minsta lilla promenad runt rummet gör näst intill för ont att utföra. Är det så här som livet skall vara?

Jag ärr snart uppe i den dos som jag är tänkt att ha på Gabapentinet. Bara en tabletts höjning kvar mitt på dagen och sedan är jag uppe i 2 tabletter tre gånger om dagen. Jag håller tummarna för mera magi för just nu, även om det hjälper och inte ger mig så otrevliga biverkningar så räcker den inte riktigt för nervsmärtan i fötterna vilken ändå är den jobbigaste just nu.

priset jag betalar för att vara mindre aktiv än vad jag önskar.

tänk att få vakna

tidigt en söndagsmorgon och känna sig okej. Att kroppen är med på banan. Att du fått sova hela natten och bara gått upp på toa en gång. För mig är detta ingen självklarhet. Så att faktiskt få vakna idag, strax innan åtta. Känna sig okej. Att orka gå ut och fixa något i trädgården innan regnet kommer. Orka få gjort småsaker som väntat allt för längre.

Visst, orken tryter fortfarande fortare än jag vill men jag behöver inte längre lägga mig på soffan och vila varken kropp eller fötter. Jag kan sitta en stund och sedan känna att nä nu är det okej igen.

Bara det att få känna både lust och ork samtidigt.

Det är numera ingen självklarhet för mig. Kanske därför som jag blir så extra glad när det väl händer. Enda svårigheten är att klura ut VAD som denna energi skall användas till. Städa? Bygga? Röjja? Eller ja allt. För sådan är jag. När jag mår bra och har ork är jag en person som är enormt luststyrd. Innebärande att jag ofta börjar på massvis med saker samtidigt och inte riktigt slutföra allt som jag kanske skulle.

Idag antar jag inte är något undantag. Dock var det fint väder när jag vaknade och väderapparna visade på regn kring kl 13 så det kändes som om det var bäst att börja ute. Flytta lite saker som skall lämnas vidare till någon annan. Vattna i växthuset. Nu börjar tomaterna komma. Inte med full fart men ändå. Jag plockade en näve i mitten av veckan och gav till våra tomatälskande grannar. Det är lika roligt varje gång att gå över och lämna med tanke på att hur glada de blir. Det gör det totalt värt att odla lite extra tomater trots att vi själva tröttnar rätt fort.

gräsklippning ( som jag inte orkade förra veckan mer än bara litegranna), fy bubblan vad det växer. Nu är det iallafall klippt för en stund.

Börjat fixa i uterummet, där är massa saker som skall till Erikshjälpen och sedan blir det nog så där som det brukar. Lite här och lite där. Men det är förbaskat skönt när man orka med att göra saker igen.

mandelsoppa med regnbågsrom

  • 1/2 silverlök
  • 150 g skalad mandel
  • 25 g smör
  • 2 msk koncentrerad kyckling/grönsaksfond
  • 7 dl vatten
  • 1 1/2 dl vispgräddde
  • 2 tsk sherry eller rödvinsvinäger
  • 80 g regnbågs, sik eller löjrom
  • 1/2 dl rostad mandel
  • salt
  • svartpeppar
  • dill och olivolja att toppa med

skala och riv löken tunt, fräs lök och mandel med smöret i een kastrull på låg värme tills löken mjuknar. ca 10 minuter. den skall inte få någon färg.

häll på fond och vatten och låt koka i 10 minuter. Tillsätt grädden och koka ytterligare 5 minuters. Låt svalna helt. Mixa slät i den blender och smaka av med vinäger, salt och peppar. Spär ev med mer vatten om den är tjock. sila genom en finmaskig sil.

servera soppan kall eller värm i kastrull innan servering. Toppas med rom, dill, mandel och olja.

recept från Buffe 03/2021

ärtskott

är någonting som jag har lärt mig uppskatta sista åren. Kanske mst för att jag faktiskt aldrig testat det förr. Såg nu en notis i en gammal Vi i villa tidning och det såg så enkelt ut.

Använd gula ärtor som du köper i affären. Blötlägg över en natt. fyll ett kärl med ett par centimer jord, sprid ut ärtorna och tryck till dem lätt. låt stå ljust och håll fuktigt med en sprayflaska.

Skörda skotten när de är minst en decimeter höga.

tillbaka till världen

tack o lov.

Sista 10 dagarna i livet har nästan känts som om de försvunnit i någon slags dimma. Jag har mått så himla dåligt både av att vara utan medicin men också av feber och gallkänningar. Mycket frustrerande för en person som egentligen aldrig vill vara stilla. Så att få medicin igår och få sova en natt var ovärderligt.

Mindre trevligt var gårdagens upptäckt att bli sedd som en person med kronisk smärta, där det inte finns så himla mycket mer att göra, jag vet att jag har en kronisk smärta som varat nu allt för längre, sedan olyckan november 2017. Men att pga det bli sedd som en person MED kronisk smärta var inte riktigt vad jag mentalt var med på utan känner mig egentligen mer som en person med smärta då och då. Ibland är då inte så farligt och ibland är DÅ förskräckligt. Medlidandet i läkarens ögon och texten “för kronisk smärta”. Jag har aldrig riktigt sett det så.

Det knäckte mig en liten stund där igår. Det och det faktum att jag blev så yr efter ett par timmar att jag faktiskt ramlade ihop där och då på vardagsrumsgolvet och fick ha hjälp av man och dotter att ens resa mig upp.

Inte riktigt så här min plan för åren mellan 40-50 , var det inte här man skulle ha det rätt gött?

Iallafall, tacksamt tillbaka till världen idag. Nu skall bara orken och förmågan att äta tränas upp igen. Tills dess leker jag nyttig genom att rensa lådor och högar som kan göras sittande 🙂

hejaheja

så kan jag iallafall fortsätta känna mig lite effektiv 🙂

morgon pigg eller bara vaken?

Klockan var inte mycket mere än sex när det var dax att stiga upp.

Inte för att jag egentligen hade någonting planerat eller på gång utan mest bara för att nu var det dax. kroppens protesterade högljutt mot att ligga kvar i sängen. Vad jag saknar den tidens när det var skönt att stanna kvar i sängen. Sträcka ut sig och dåsa åter ned i sömnighetens behagliga värld. Sedan olyckan händer inte det längre. Min kropp njuter inte det minsta av att gå och lägga sig på kvällen, det är ett nödvändigt ont numera, jag vaknar aldrig utsövd. Snarare mer trött.

Nu när jag dessutom är av med den medicin som hjälpte mig med smärtan i bäcken och fötter så är det ännu värre.

Nåväl, sagt och gjort, upp och hoppa. Vädret är fint idag. Himlen var blå redan vid sextiden. Ingen blåst som i går och i förrgår utan det ser relativt vindstilla ut.

Så nu tänker jag ta min ledbrutna kropp med mig ut på lite fix. I trädgården finns det alltid att göra.